Det kom inte som någon chock egenligen, men ändå är det som om någon rycker undan mattan under mina fötter. Någonstans långt där inne har jag vetat att det inte var bra med min pappa även om han aldrig sa något. Inte kan jag bli arg på honom heller när han inte berättade på en gång, fast samtidigt är det precis vad jag blir: arg och ledsen! 

 

Nu sitter vi här med vetskapen om att pappa har cancer i lunga, buk och lymfkörteln. Kanske är det på fler ställen jag vet inte, kanske får vi veta det på tisdag näsat vecka när det är läkarbesök. Förhoppningsvis får vi då veta om pappa är stark nog att klara av cellgifter, fram till nu har det inte varit ett alternativ då han varit alltför dålig. Operation är inte heller ett alternativ då tumören sitter så illa att den inte går att plocka bort. 

 

Det som är jobbigast är att se hur pappa inte är pappa längre, han ser ut som pappa men det är inte samma människa och det är så otroligt jobbigt. Att inte veta hur lång tid vi har kvar tillsammans är även det något som konstant gnager. Det är klart att man inte vill få höra att det bara är en kort tid kvar men ändå är det bättre att få veta än att bara gå och hoppas och spekulera i något som jag ingenting vet om.

 

Har börjat fila på en tatuering som ska symboliser min pappa, det blir en panter på vänster fot. Pantern valde jag då han är en stark och kraftfull person, att sätta denpå foten valde jag för att han är en av två som sett till att jag står på jorden med stadiga fötter. På höger fot kommer det att sitta en tiger som kommer att stå för min mor.