Rädslan att man inte räcker till
Jag vet inte vad jag gör för fel men något är det för det är precis som om hon vill straffa mig. Hon väljer att följa med till bonus mormor och morfar till en stuga utan duch och toalett (om jag inte missuppfattat tjejernas påpekande om varför de inte velat åka dit innan) framför att umgås med oss och några vänner med barn. Hon följer glatt med till farmor i skåne men kan inte följa med till sin rintiga mormor och morfar eller till husvagnen där det finns både dusch och toa inom några meter. Så det känns som om jag är felet, jag gör något galet.
Vissa dagar är hon hur underbart gullig och omtänksam som helst, det är hon. Hon är världens bästa och det gör det så svårt att ta in att hon inte vill umgås, inte vill vara med mig, oss. Hon väljer ju inte bara bort mig hon väljer ju bort alla i den här familjen. Ibland vill hon vara med oss och då känns allt så rätt. Vissa gånger kommer hon extra för att umgås och bara hänga här hemma så egentligen är det kanske inte så hemskt som det känns dagar som den här när hon säger att hon inte vill hänga med. Jag vet att hon inte vill åka till husvagnen och hade hennes pappa varit hemma hade hon kunnat vara där, men nu är de inte hemma så det går inte. Och då hon inte umgås med någon som jag känner att jag litar på att låta henne vara hos i en vecka så finns det inga alternativ mer än att hon får följa med helt enkelt. Jag gav som förslag att hon kunde fråga mormor och morfar om hon fick sova hos dem men nähäje det gick inte.
Jag hoppas att det är en fas hon går igenom och att den snart är över.