Panik och längtan på en gång

Har väl äldrig kännt mig så nervös över ett nytt jobb som nu, det är med skräckblandad förtjusning som jag ser fram emot att börja på måndag. Det känn nästan overkligt att jag ska ha en egen klass den här terminen. Får panik över att jag kanske inte kommer att fixa det, fast jag borde ju fixa det jag har både utbildning och arbetet med klasser innan. Och jag har överlevt att ha 13 klasser då borde jag väl överleva att ha ansvar för en klass samt vara med i en anna?? Men det är läskigt det går inte att komma ifrån. 
 
Ett år sedan brorsan rungde och talade om att pappa låg på sjukhuset. Drömmer mardrömmar blandat med drömmar som är fina men sorgliga på en och samma gång. Det är jobbigt att drömma att pappa lever för att vakna upp och inse att han inte gör det. Att i drömmen vara så nära och allt känns så verkligt till att inse att allt bara är en fantasi. Vet inte om man någonsin kan acceptera att någon nära inte finns mer. Allt gick så fort. Jag förväntade mig det värsta och hoppades på det bästa men det går liksom inte att vara beredd på att någon ska dö. Eller kanske går det jag vet inte, jag kunde det inte. 
 
Jag längtar till sommaren. Jag vill ha sommarlov. Samtidigt som jag vill åka skidor och jobba med barnen. Jag vill så mycket på en och samma gång och gärna saker som går helt emot varandra. Det är inte lätt att vara jag samtidigt som det troligen är betydligt mycket lättare att vara jag än många andra.
 
T-kvistan har betsämt att hon ska bo här på heltid och det tycker jag är underbart. Visst går det bra att de bor varannan vecka men det är alltid när alla kidsen är hemma som det känns som om allt är som det ska. 
 
Insåg här omdagen att jag fyller 40 i år, trodde tills alldeles nyss att jag var 25 typ. Men det är väl bara att tända lyset i badrummet och kolla sig i spegeln så inser man att det var ljusår sedan man var 25. Ibland känns det som om det var igår man hade all ork i världen och inte behövde mer än någon timmes dejt med kudden för att sedan kunna jobba ett 12 timmars pass. medans det senare samma dag känns som om det var en hel livstid sedan jag fick sova en natt utan att bli stör. Livet som förälder: tiden både rusar och står still på en och samma gång. 
 
Ja menar hur kan det vara så att T-kvistan fyller 16 i år och hur kan det vara möjligt att fröken S fyller 14 och är i näst intill lika lång som jag? Vad hände? 

Mot nya äventyr


Ok klockan fem ansågs av någon i min familj var en rimlig tid att avbryta sovmorgonen. Men idag klagar jag inte, istället tänder jag en massa ljus, slår på julmusik och göra julens mest uppskattade godis rocky road samt sätter lussedegen på jäsning. 

Idag hoppas jag att vi ska få upp granen och kanske de sista julstjärnorna. Alla tomtar är dock på plats så känner ingen panik. Kan inte fatta att det är andra advent imorgon. Tiden flyger förbi. 

Nästa år hoppas jag får innehålla alla fina minnen och händelser från det här året men jag hoppas också att det ska bli ett betydligt bättre år än det som snart är slut. Vill inte ha ett år till av sorg, saknad, begravningar, ont i magen och en känsla av att inte räcka till. 

Men avsluter på det här året känns som om det kommer bli fint även om det är med lite sorg i hjärtat. 

Examensbevis

Fy fan va gött. Uppsatsens är godkänd ovh examensbeviset är skickat. Nu ska bara jaf bara skicka efter lärarlegitimationen. Kan liksom inte fatta att jag är färdig. Känns så overkligt. Vad ska jag nu hitta på? Känns liksom skumt att "bara" behöva tänka på jobbet.

Julpyntet är nästan framme allt ihopa. Älskar verkligen julen den är så mysig. Mycket tid för familjen och roliga aktiviteter man kan göra tillsammans. Skridskoåkning, pulkaåkning, korvgrillning, lussebak, pepparksksbak, knäck och kolakokning. Glöggkvällar och varmchoklad med doppade ostmackor. Mys i soffan hela familjen framför julkalendern.

En känsla av sorg lägger sig som ett tugnt täcke över mig. Det är första julen utan pappa och snart ett år sedan han lämnade oss 💔