Study time!

Sitter hemma hos K och pluggar inför våra redovisningar i veckan. Jösses det börjar bli mycket nu. Fasiken för bara några år sedan hade jag dött flera gånger om ifall jag var tvungen att ha flera redovisningar samma vecka och på engelska dessutom, men nu tja det liksom bara får funka vem orkar oroa sig. Går det åt skogen så gör det inget jag kan göra något åt, bara att bryta ihop och komma igen till nästa gång ;)
 
Åh hur jobbigt är det inte att gå och vänta på att få reda på hur det gått på proven och uppsatserna. Nagelbitare delux!
 
Men nu är det helg så nu ska det bara njutas av att få vara hemma och faktiskt hälsa på min mamma. Det var länge sen så det ska bli riktigt kul, speciellt då mamma och hennes man åker iväg på semester över Jul.
 
Åh myset lägger sig nu när man får slänga fram alla tomtar!!!! Älskar Julen och allt vad den innebär <3

Tunnelloppet/Tunnelrun 2014

 
Då var det över
Som vi har längtat
Sen var det bara över på dryga timmen
Men vilken grej det var, så galet mycket folk.
Vilken stämning.
Vilken glädja.
Sprang i mål på 1:00:56 vilket för mig är en bra tid med tanke på folkmassan och att träningen vart lite si så där senaste tiden.
Men jag är nöjd jätte nöjd :)
Så nu längtar vi bara efter nästa tillfälle att få göra något sånt här tillsammans! En hel dag bara vi och 43.000  andra ;)
Halvmaran får bli nästa grej med många deltagare. Swimrun håller ju inte det måttet på deltagare men visst ska det bli så galet kul att göra det, längtar som fasiken!
 
På schemat idag står det plugg och styrketräning med en kort bensträckare i löpar spåret bara för att stäcka ut efter igår.
Jag tror faktiskt lite av en tävlingsinstinkt visade sig igår... en känsla jag gillar och hoppas få se mer av!

Förberedelser

Hur?
När?
Var?
Varför?
Jag som saknar allt som har med tävlingsinstinkt att göra, hur förbereder jag mig inför ett lopp? Jag har ju en dröm om att tiden imorgon ska bli bättre än de slösa tiderna jag får ihop här hemma. Men jag vet av erfarenhet att jag inte brukar ha tiden på min sida när det väl gäller. Jag tror vid start att nu nu kommer jag att ta rygg på någon som springer i ett bra tempo så att jag förbättrar min tid lite... ja hoppas ju inte på några mirakel här.... varje gång så springer jag sämre än hemma :(
Fast det är väl så jag har inget behov av att vinna, jag har inget behov av att springa fort. Men nog drömmer jag om att komma i mål och vara helt slut och inte ha känslan i kroppen:
-Det här var ju  inget jag kan springa hur långt som helst.
Jag tror att enda gången jag verkligen varit nära att vara slut var efter att vi vart ute och gått i skogen en hel dag, men då var det mest fötterna som värkte. Hade det inte vart för dem hade jag kunna gått många mil till.
Hur gör man för att kunna pressa sig själv till gränsen där kroppen verkligen får ta ut sig? Jag fattar inte hur jag ska göra. Jag har så svårt att pressa mig själv, jag kommer liksom in i ett "lunkande" i allt jag gör. Ett tempo som jag kan hålla hur långt som helst, och nu säger inte jag att jag tycker detta är något dåligt tvärtom är jag verkligen glad att jag kan komma in i det, men ibland vill man ju bli lite bättre lite snabbare så att man ser resultat på tiden och inte bara på distansen.
Förr kunde jag det, men nu nu vet jag inte hur jag ska göra. Kroppen lyder inte som den förr gjorde, den lyssnar inte på vad jag har att säga.
Fast distansen är bra den också då jag har som mål att springa halvmaran nästa år och håller på att träna inför Swimrun.
Oavsett imorgon hur det än går så är jag så glad att jag faktiskt kan springa dessa lopp och att jag får göra det med J.
Ja menar jag hade lika gärna kunnat inte kunna springa. Jag tampas med små små saker som gör vissa saker i min vardag till extrema utmaningar, men de stora sakerna som andra kan se de kan jag faktiskt göra. Jag kan gå, hoppa, springa, prata. Jag kan träna. Jag kan leka med mina barn.
Men saker som att försöka att skriva som jag gjorde förr, att hålla en handstil som faktiskt går att läsa, att läsa det som står i böcker, på skyltar, på datorn och förmågan att pressa min fysiska styrka lite längre än där jag är just nu, det är saker jag får kämpa otroligt hårt och mycket med. Men det är saker som inte syns som ingen kan veta om jag inte säger det.
Och jag tror att det är väldigt svårt för någon annan att förstå att jag inte ser allt som står framför mig. Hamnar saker i fel vinkel ser jag dem helt enkelt inte och det är inte så enkelt att jag bara behöver titta mer, det finns liksom inte i mitt synfält så det spelar ingen roll hur hårt jag tittar eller hur mycket jag vill se allt som finns på bordet.
Jag har förut försökt att förklara det som ett pussel där vissa bitar fattas. Fattas en bit i ett pussel kan pusslet inte bli helt, vissa delar kommer man inte se eller veta vad det är.
Den 18:e december ska jag till Dr igen då får vi se vad de säger. Jag har inga höga förhoppningar om att de kommer ge mig några roliga besked, men det är inte så mycket jag kan göra heller. Tyvärr är detta något som jag inte kan styra över. Det spelar ingen roll hur mycket jag än tittar jag tror inte att jag kommer lyckas väcka mina döda fläckar hur jag än försöker hur positiv jag än är så är nog detta något jag får lära mig att acceptera och leva med.