Jag börjar stark ifrågasätta mig själv som fungerade människa. Jag vill inte vara med mer. Arbetet tar aldrig slut och det jag gör vet jag inte om jag gör rätt. Är jag för hård är jag för snäll?? Jag har ingen aning om hur jag ska göra.... Ja hatar att inte vete hur jag ska göra.

Och på allt så är det sjukstuga hör hemma. En med mancold, en som är för sjuk för att vara frisk och samtidigt för frisk för att vara sjuk och på det har vi nr 3 som har Stockholms blodbad här hemma, fröken V blöder näsblod så vi skulle kunna måla hela huset rött - invändigt och utvändigt.

J är inte hemma han är på bandy ikväll och det tycker jag han är värld, han behöver komma iväg. Men det behöver jag med jag vet bara inte när och om det någonsin kommer bli av, känns som alla gånger jag planerar något skiter det sig. Enda gången mina planer blir av är när jag planerar dem på hemmaplan tillsammans med kidsen.

Jag saknar mitt körkort som fan. Det var så mycket som blev så mycket lättare med körkort. Nu är jag så beroende av J. Förut kunde jag stuva in kidsen i bilen och bara dra iväg precis vart jag ville, nu sitter jag här hemma och kommer ingenstans. Självklart kan man åka kommunalt med tåg eller buss, fast det är aningens jobbigare att åka med 5 kids och 1 hund plus att det tar minst dubbelt så lång tid. Vet inte om det är värt det, det tat väldigt mycket på mina krafter. Att stycka iväg med en eller två kids det är inga problem, det brukar jag göra men sen vid tre stycken då börjar det bli jobbigt och hunden hon är helt galen på tåget så den undviker jag så långt det går. Lika mycket för hennes skull som för min och resten av tågets. 

Idag kommer fröken S hem, det tycker jag om. Alltid så tomt utan henne här. Har ju äran att ha fröken T här på heltid just nu, fast just precis nu är hon hos farmor så henne får vi saknar enda fram till söndag.