Innan jag började studera tyckte jag att det var bland det bästa som fanns att skriva, nu inte så myckeyt va. Det är bara jätte jobbigt att skriva, för det enda man ser är sina fel och att det måste bli bätter än så här. Just nu så här i slutet av utbildningen så bara hatar jag att skriva, jag hatar allt som har med utbildningen att göra. Jag tycker att dte ena det gör är att lyfta fram allt man inte lyckas med. Är dt något som går bar så läggs det bara på hyllan, men är det något man inte lyckas med så ska det ältas och tas upp stup i kvarten. Jag vill verkligen inte mer! Men det är bara att stå ut det är bara den här terminen kvar sen är det över, det gäller bara att lyckas ta sig igenom den här skiten som just nu känns helt omöjlig. 

 

Jag längtra efter att "bara" behöva jobba. Att slippa ha en massa skrivuppgifter som hänger över mig som jag behöver, måste, borde redan gjort. Jag längtar tills jag kan fokuser på endast jobbet. 

 

I ett försök att återhämta lite energi var jag ute och gick i över två timmar med Svesson, men jag vet inte om det blev så mycket bättre för det. Jag är mest helt slut i både knopp och kropp nu. Men det var ett skönt avbrott att bara gå i skogen och njuta av den klara luften och det fina vädret. Jag tycker om hösten och kylan, i alla fall så länge jag har kläder efter väder. Tycker om att lyften blir så klar på hösten att det tunga liksom försvinner och det känns lätt att andas igen. Det är det bästa med vintern när det är riktigt kallt så där kallt att det nästan gör ont att andas och det knirrar under skorna när man går, då kan man liksom inte göra något annat än älska vintern. Hoppas att vi kan få en vinter med mycket snö och att det blir kallt. 

Får vi massa snö kan vi åka pukla och skidor och tänka va att få ta fram sparkarna och åka med kidsen, det vore något det!

 

Jaha och det här med fantastiska BUP som man aldrig kommer fram till för det alltid är fullt. Även om man ligger på klockan och ringer precis när de öppnar så är dagens kvot för antal telefonsamtal redan full. Jag gör väl ännu ett försök imorgon och ser om jag hinner före någon annan stackare imorgon då. Det är inte något akut det är det inte, till BUP akuten kommer man i alla fall fram och det är ju fantastiskt bra, men nu är det inte dit jag ska och jag vill inte ta upp telefontid för det kan vara någon annan som verkligen behöver akuthjälp som vill komma fram där. Jag vill bara ha stöd och råd i hur jag ska kunna hjälpa T så hon får må så ba det går, så att ångesten och oviljan att vara bland folk och i skolan kan bli mindre. T går hos en kurator så vi är en bit på vägen men jag vet inte vad jag kan göra för att underlätt för T. Som tur är kan vi prata om det mesta, men jag tror att det är väldigt bra för T att prata med någon som är utbildad inom det här samt att det kan vara bra att pratat med någon utanför familjen ibland. Ibland är det skönt att prata med någon som man inte behöver träffa varje dag sen.

 

Alltid är det något känns det som, precis när man kommit på fötterna från en sak kommer en annan och rycker mattan under fötterna på en. det ena har bytt av det andra nu i flera år...stroke, mobbing, adhd-utredning, utmattningssymptom, sjukskrivning, dåligt umgänge, cancer, njurbäckeninflammation, psykiskohälsa, adhd medicinering som inte funkar... alltid är det något och visst säger det sig själv att ju större familj man har desto fler är det som kan råka ut för något men nu känner jag att det behövs en period när alla bara kan få må bra en stund.