Så långt bort men ändå så nära

För ett tag sedan gick jag mig en riktig tankeställare. Det tog dock någon dag från själva händelsen till själva insikten. Det behövdes en annan människas ord för att min hjärna skulle förstå. Kan inte förklara varför det krävdes en annan människas tankar för att jag själv skulle fatta vad som verkligen hände och vad som skulle ha kunnat hända.
 
Min snart 14 åriga dotter var på väg till skolan tillsammans med en kompis när ett barn på 10 år kommer gående mot dem på andra sidan vägen. Jag vet inte vad som händer eller vad min dotter gör, kanske tittar hon lite för länge, kanske skrattar hon lite för högt eller kanske är det så att hon verkar lite för glad. Oavsett vad min dotter gör så är det något som stör barnet på andra sidan vägen så pass mycket att  hen tycker att hen har rätt att gå över till andra sidan och hugga mot min dotter med en förskärare. Nu hade min dotter den makalösa tusren att kniven inte sticker hål på henna utan det blir bara ett märka på jackan. 
När min dotter ringer och berättar är hon väldigt lugn och säger bara att det hänt en rätt allvarlig sak. Jag känner mig skapligt lugn ändå och försöker att få tag på personal på skolan så att de kan pratat med min dotter om det som hänt. Men det spelar ingen roll vart jag ringer det är ingen som svarar. Jag ringer J och berättar vad som hänt och ber honom att försöka få tag på rektorn då jag sitter rätt kört till med 21 elever ute i skogen. 
J får tillslut tag på folk på skolan så det hela löser sig med polisanmälan och tjejerna får prata med kuratorn. Även om min dotter just då just där inte fattar varför hon ska prata, det är väl ändå den andre som behöver prata?! Ja jag kan fatta att det kanske kändes så just då och visst det ligger en massa sanning i det. Uppenbarligen behöver den som höll i kniven prata med någon helt för länge sedan. 
Jag åkte hem så fort jag kunde även om S tyckte att det var lugnt. Väl hemma verkade S ta det bra, vi pratade en hel del men inte så att de små hörde då vi inte ville att de skulle bli oroliga eller att det skulle komma ut i skolan och skapa panik.
Kvällen kom och S sa god natt. Precis innan jag skulle somna kommer hon in och tårarna rinner, då kommer allt tillbaka allt det där som dagen kunnat tränga bort men som natten plockar fram. Det var länge sedan hon var så liten som hon var då, sovandes på min arm. Vi hittade ett sätt att kunna sova de närmsta nätterna när minnena var som starkast och tankarna som mest oroliga. Första nätterna sov hon i vår säng sen flyttade jag in en extrasäng och sov inne i hennes rum.
 
Det tog någon dag och så läste jag ett inlägg från en annan person som hade en anhörig som blivit utsatt och det var där och då det slog mig, jag hade kunnat förlora ett barn. När den tanken slår emot en då är man inte så tuff. Bara tanken på att det hade kunnat gå så mycket värre än vad det gjorde fick marken att snurra och tankarna att fara. 
 
Någon dag efter att det här hade hänt är S på marknaden med en kpmpis, då ser hon hen... Paniken är given men som tur är lyckas S hålla sig så pass skärpt att hon tar sig där ifrån. Men vart är det här samhället på väg? Vart är hjälpen till alla dem som mår så dåligt att de ger sig på andra människor med vapen? Ett barn som går til angrepp mot ett annat barn med ens tor kniv ska inte kunna gå runt på en marknad med en hel massa människor. Varför får hen gå runt medans de som blev utsatta ska behöva gå där ifrån för att de känner sig otrygga och rädda. Hur ska vi kunna veta att hen inte kommer igen och denna gång gör skadan större? Det var ju rena turen att ingen blev skadad fysikst i det, men väldigt många är skakade och mår psykiskt dåligt. 
 
Just nu är min tilltro till att samhället gör något lika med noll. Det är alldeles för mycket som tillåts att hända i vår värld för att det ska vara ok. 
 
Mitt i allt annat som händer och gör att livet går vidare både på ont och gott kommer saknaden efter pappa. Ett år sedan vi stod och sa farväl vid vattnet. Solen sken och äppelträde blommade för fullt. Tårana rann, de goda minnerna delades mellan familjemedlemmar och sorgen över det som var över delades. Saknar honom minst lika mycket idag som då, sorg går inte över den växer.