Rädslan att man inte räcker till

Jag tror inte att jag är ensam om att känna en gnagande oro att jag inte räcker hela vägen. Mitt gnagande handlar om mina barn om hur det känns som om jag aldrig är riktigt bra nog. Att hur mycket jag än försöker att finnas där och både hjälpa, ungås, prata och lyssna så är det inte tillräckligt. Gnaget är olika för varje barn. För de små är det mest att jag känner att jag skulle behöva klona mig för att kunna öva cykling med Lilleman samtidigt som jag ritar hästar med fröken E i samma veva som jag tar en långpromenad i skogen tillsammans med fröken V. Fröken T sover bort halva dagen som den tonåring hon är och därför hinner jag med lite egentid med henne framåt kvällskvisten. Fröken S däremot sover bort sagen och pratar bort kvällen i telefon. Det i sig känner jag inte är någon dtörre gnag utan gnaget med henne är att enda gången man duger är när hon får ut något av en. Skulle jag fråga om vi skulle åka in och handla kläder hade hon garanterat kommit som om hon hade eld i baken. Men att sitta ner och umgås och spela spel eller se på film nä "varför skulle jag". Att följa med till mormor och morfar på middag "aldrig i livet". Att hjälpa till hemma finns inte på världskartan så vida det inte medföljer en belöning.

Jag vet inte vad jag gör för fel men något är det för det är precis som om hon vill straffa mig. Hon väljer att följa med till bonus mormor och morfar till en stuga utan duch och toalett (om jag inte missuppfattat tjejernas påpekande om varför de inte velat åka dit innan) framför att umgås med oss och några vänner med barn. Hon följer glatt med till farmor i skåne men kan inte följa med till sin rintiga mormor och morfar eller till husvagnen där det finns både dusch och toa inom några meter. Så det känns som om jag är felet, jag gör något galet.

Vissa dagar är hon hur underbart gullig och omtänksam som helst, det är hon. Hon är världens bästa och det gör det så svårt att ta in att hon inte vill umgås, inte vill vara med mig, oss. Hon väljer ju inte bara bort mig hon väljer ju bort alla i den här familjen. Ibland vill hon vara med oss och då känns allt så rätt. Vissa gånger kommer hon extra för att umgås och bara hänga här hemma så egentligen är det kanske inte så hemskt som det känns dagar som den här när hon säger att hon inte vill hänga med. Jag vet att hon inte vill åka till husvagnen och hade hennes pappa varit hemma hade hon kunnat vara där, men nu är de inte hemma så det går inte. Och då hon inte umgås med någon som jag känner att jag litar på att låta henne vara hos i en vecka så finns det inga alternativ mer än att hon får följa med helt enkelt. Jag gav som förslag att hon kunde fråga mormor och morfar om hon fick sova hos dem men nähäje det gick inte. 

Jag hoppas att det är en fas hon går igenom och att den snart är över.