Jag är helt säker på att alla jag mött och pratat med sagt att Engelskan skulle vara så lugn och enkel… Då kommer min fråga: Vilken jävla kurs har de gått???? Vi har tok mycket till varje vecka. Förra terminen var rena paradiset. Känner att jag efter bara dessa veckor är både gråtfärdig och redo att ge upp. Jag kommer aldrig att fixa detta! Paniken väller över mig och jag känner mig som en total förlorare. Huvudet värker och kroppen skriker att det går inte mer. Hur ska jag få in alla dessa engelska ord i mitt lilla huvud och sen kunna få ut dem med rätt uttal och helst grammatiskt rätt också?

Jag känner verkligen att det vore så skönt att bara slänga in handduken och ta ett jobb istället.

Sen ligger det kanske lite i att engelska är tufft för mig (har alltid hyst det största hat mot det, även om jag verkligen kämpar med att försöka övertala mig själv att det kommer att gå bra och det är kul nu), at då plugga det på heltid, jobba extra (för att dryga ut kassan så man kan leva lite mer som man vill) och dessutom ha fem barn och ett hus att sköta om. Nej jag räcker inte till inte ens nära och det tar det tar så enormt på mina mentala krafter att känns så starkt att jag inte räcker ens en bit på vägen.

Nä det vore så enkelt att bara skita i allt och bara ta första bästa jobb och låta livet rulla på.

J har fått förfrågningar om att jobba i GBG igen. Jag vet inte vad jag tycker om det. Varken för eller emot antar jag. Det är jäkligt tufft att vara själv med kidsen hela veckorna, men denna gång var det fråga om tis-tor så då är han ju hemma mer. Men samtidigt så slipper vi att han jobbar skift så vi får helgerna tillsammans.

Ja jag vet inte. Orkar nog ärligt inte ens tänka så långt som att det kan bli verklighet. Tiden visar vad som kommer hända.

Jag sitter väl i båten och skovlar ur vatten bäst jag kan och håller mig flytande….