Löpning, tilltuffsade knän, plugg och att rädda världen
Ja det känns lite motigt, känns som det hela tiden kommer något ivägen för min löpning. Just nu är det mitt högra knä som fick sig en mysig känga i torsdag när jag vurpa på cykeln. Som tur var var det bara mitt knä som for illa. Lilleman som satt i cykelstolen klarade sig utan minsta skråma, vart dock rädd vilket inte är så konstigt. V och E som satt i cykelkärran klarade sig också helt. Tror inte de riktgt fatta vad som hände, de undrade nog mest varför mamma låg på backen och sprattla ;)
Knät är på bättrings väg, det går faktiskt att böja nu! Så snart hoppas jag kunna springa igen!
Bestämde mig för att lägga godiset åt sidag ett tag. Känner att det äts på tok för mycket socker för att det varlen ska vara bra för kropp, knopp eller plånbok.
Det höll i säkert en hel vecka (det är länge för att vara mig!). Men nu känner jag att det är dags att försöka tygla sockertrollet (bästa ordet ever!) och ta över styrrodret!
Nu handlar inte mitt sluta-äta-godis om att gå ner i vikt utan endast om att jag vill må så bra jag bara kan. Det gör jag inte om jag äter godis i stort sett var eviga dag.
Men hur behåller man motivationen då så att jag slipper trilla dit titt som tätt? Att halka snett ibland är väl inget fel men nog ska man klara mer än en vecka innan man är fast igen??? Hjälp! Någon? Snälla?
Pluggandet går bra, det är kul, spännande, kolosalt mycket och en gnutta skrämmande. Stundtals funderar jag på om någon som jag verkligen borde få bli lärare. Det känns som det är värsta mission impossible att få en fungerande klass där elever lär sig något och får en vilja att lära sig mer. Att kunna ge barnen en plats där de är trygga, glada och dessutom suktar efter mer kunsakp. Hur sjutton ska jag får till det? Jag som inte ens kan få mina egna kids att lyssna på mig?
Ojojoj jag håller på att utbilda mig till ett av de viktigaste yrkena som finns och det är så skrämmande! Jag som alltid sagt att jag inte vill ha ett yrka där jag har ett stort ansvar, jag vill mest glida omkring och bara göra det jag måste. Hur tänkte jag när jag bestämde mig för att bli lärare???? Är inte det så emot mina egna tankar och ord det går att komma? Fine jag är inte chef över en hop med vuxna bångstyriga människor, men jag kommer vara den (förutsatt att jag klarar utbildningen och får ett jobb så klart) som utbilder vissa av dessa bångstyriga männsikorna och vissa av dessa chefer. Så om jag misslyckas med mitt jobb vad innebär det för barnen? Kommer jag snuva världen på en riktigt bra medarbetare eller den där chefen som alla vill ha, bara för att jag inte lyckades få lektionerna att vara just så där speciell?
Jag hoppas bli en bra lärare som hela tiden utvecklas och lär mig nya bättre vägar. Jag hoppas inte att jag blir insnöad och en dag vaknar och tycker att nu är jag så bra som jag bara kan bli, för som lärare tror jag aldrig att man är klar och man kan alltid bli lite bättre ;)
Så förhoppnigsvis kommer jag inte att snuva världen på någonting alls :D Utan berika den med alla fantastiska barn som jag kommer möta och göra allt vad jag kan för att ha ett gott inflytande på.